Med sången kan man visa känslor. Är man jätteglad så smittar det av sig, är man nedstämd är det dessa känslor man förmedlar.

– Jag har alltid varit intresserad av sång. Det tog fart i högstadiet, fortsatte på gymnasiet Motala där jag valde bort historia och fick i stället sånglektioner för Daga Lambert vars bror var den kände musiker Arne Lambert.

– Det roliga är att sången också smittar av sig på våra döttrar. Dels Melody, sex år, men även Minja som är två och ett halvt, går omkring och sjunger "O Helga natt" sedan jag tränade till Stockholms Poliskörs julkonsert.


Vägen till julkonserten i Kungsholmens baptistkyrka började med att Therése Svensson var solist på en väninnas möhippa och bröllop och hennes framträdande spelades in på en cd. Denna skiva fick även Theréses mamma i Stockholm som hade bra kontakt med de sjungande poliserna. På ett spår sjöng hon Ulf Lundells "Kärleken förde oss samman". Det imponerade, resten är historia och hennes solistframträdande blev uppskattat.

– Det var jätteroligt och tackade givetvis ja. När jag blev tillfrågad i september om jag ville vara solist, tog jag hjälp av Irene Kroon från Osby som gav mig sånglektioner och hjälpte mig med förberedelserna.

– Hittills har jag sjungit vid privata tillställningar några gånger per år. Mitt mål är att satsa lite mer på sången, men precis som i sport behöver en sångare träna sin röst. Därför funderar jag på att gå med i kyrkokören och ska definitivt anmäla mig till Musikslaget som planeras i Hässleholm, för att få träning.

– Det är livsviktigt, särskilt om man ska gå högt i tonarterna som man gör i "O Helga natt". Eftersom jag inte sjunger regelbundet fick jag rejält ont i stämbanden inför julkonserten, och så pass att jag gick till doktorn.

Lagom inför sin 40-årsdag gav sig Charlotta Flinkenberg själv en present. Hon opererade bort påsarna kring ögonen som gjorde att hon såg trött och svullen ut.

– Men jag har inte gjort något åt rynkorna. De är charmiga. I övrigt tycker jag att jag är ganska snygg som 40-åring.

Hur viktigt är det att vara snygg?

– Många går omkring med floskler och säger att det inre är det viktigaste. Jag tycker att både det inre och det yttre är lika viktiga. Jag känner mig komfortabel med bikini och skyler inte min breda rumpa med en handduk. Osäkerheten jag upplevde som 17-åring är borta.



Livet består av kontraster. Som trebarnsmamma är hon väl bevandrad med både frekventa blöjbyten på sina tio månader gamla tvillingar och "diskbänksrealismen". Som chefredaktör bevistar hon glamourösa tillställningar tjusigt klädd.

– Men jag kämpade hårt för att komma dit. Mitt liv var inte alls någon räkmacka, utan en massa dikeskörningar.

Det började med en rejäl sådan, en konkurs. Tidningen "Kometen", som hon var chefredaktör för, blev förtalad av en tongivande branschtidning. Kometen gick under. Hennes självförtroende och tillit till andra fick sig en törn. Jante ska ha gnuggat händerna över 23-åringens belägenhet.

Men kuvad var hon inte. Hon initierade en stämningsprocess som tog ett par år och ledde till seger och en saftig skadeståndsumma.

– Jag mådde jättedåligt, men utåt verkade jag tuff. Jag ville inte visa mig knäckt. Mina fiender ville att jag skulle misslyckas, så det bästa sättet att borsta bort dem var att lyckas. Jag hade en väldig revanschlust. Det har jag fortfarande.

I en tidningsartikel fladdrade nämligen en bild förbi; någon av hans böcker i persisk översättning. 

Tänk att det finns en människa som så till den milda grad behärskar bokstäverna betecknande Västebottens bönhushimmel och stortallens rotsystem, och som kan transformera dessa komplexa fenomen – inte bara orden i sig utan också deras inneboende laddning – till persiska.

Fantastiskt.

Tänk att det via ett skrivbord någonstans välver sig blanknött bönhushimmel över ett språk doftande av rosenvatten, pistagenötter i utsirade skålar, saffransris; att en svartögd iranier har trampat rätt in i norrskenet, vridit det ett halvt varv och återkastat dess sken genom ett alfabet som skrivs från höger till vänster.

Det är kanske sådana paradoxer som håller världen samman?

Den möjligheten gör mig glad. Liksom Torgny Lindgrens sätt att läsa sina egna historier. Jag har precis avnjutit en av hans ljudböcker. Hurusom han trippar på orden när han ger röst år kvinnorna. Jag ser dem framför mig, knixande mellan bönemötena och sina mäns storvulna planer, ordnande med… pölsa. 

Tänk att det går att översätta sånt tvärs över kontinenter!

Tiden räcker inte till. Jobbet kräver mycket och jag och min sambo ska även bygga hus i år, säger "Lillen", som fyller 28 om några veckor.

Egentligen sträcker sig hans kontrakt med KFF även över den här säsongen, men enligt "Lillen" har klubben tagit hans beslut på ett juste sätt.

– Vi har haft en väldigt bra dialog. Jag har ett starkt hjärta för klubben, säger mittfältaren, som varit en av division I-lagets viktigaste spelare under 2000-talet.

Karriären tog fart i Tollarp, sedan bar det vidare till KFF. Men redan efter ett år gav han sig ut på ett äventyr. Målet: Ta en plats i Malmö FF.

En besvärlig knäskada satte dock stopp för den drömmen. När han väl kom igång nästa säsong (2002), började samtidigt MFF satsa mot guld. Och då kom KFF in i bilden igen. Sedan 2003 har han varit klubben trogen.

– Ja, åtta raka säsonger har det väl blivit där nu, säger han.

Finns det en möjlighet att du dyker upp i en division VII-klubb senare i år om du blir sugen på fotboll igen? 
– Nej, det finns det inte. Ska man göra något så ska man göra det ordentligt. Jag skulle ha kunnat vara kvar i KFF även i år, men då hade jag missat några träningar och det hade inte känts bra. Ska man spela så ska det vara på riktigt.

Hur ser du på framtiden?
– Jag har aldrig sagt att jag inte kommer spela fotboll igen. Jag har en rätt så lättränad kropp och behöver inte så lång tid på mig att komma i form. Man är ju inte 34–35 år. Så just nu njuter jag bara av att ha lite mer fritid.

Fredrik Andersson är inte den förste av KFF-legendarerna som slutar.

Tidigare har Andreas "Boven" Svensson meddelat att hans nästa klubb är Fjälkinge.

För debutboken "Styggelsen" nominerades hon till Borås Tidnings debutantpris. Själv beskriver Amanda Hellberg boken om den torterade gengångaren Singa som "en otäck djävel med stort hjärta".

Riktigt så explicit är inte skräcken i uppföljaren "Döden på en blek häst". Vålds-inslagen har tonats ned, de detaljrika grymheterna är inte lika många.

– I "Styggelsen" ville jag titta på ondskan med båda ögonen öppna. Med lite mer mognad och i samråd med förlag och förläggare insåg jag att om jag tonade ned splatterinslagen så kunde en spännande och skrämmande bok bli ännu starkare, säger hon. Vi talas vid per telefon. Amanda Hellberg är inte särskilt ofta i Sverige längre, hon bor sedan lång tid tillbaka i England och har aldrig mött sin svenska förläggare. Med ett fniss beskriver hon sig som en småbarnsmorsa, "ständigt på tjocken", som inte haft möjlighet att resa så mycket de senaste åren.

– På förlaget undrar de om jag finns över huvud taget - eller om jag är något slags påhitt... På sätt och vis är hon en del av en ny svensk framgångsvåg. Från att ha varit en lätt bespottad genre har skräckromanen på senare år fått en revival, med John Ajvide Lindqvist som en av den nya tidens pionjärer. Amanda Hellberg har kanske snarare klassiska författare som Charles Dickens, Selma Lagerlöf och systrarna Brontë som förebilder. Deras förmåga att kombinera ett socialrealistiskt patos med saga och myt är något hon eftersträvar i sitt eget skrivande.

– Men det är lite intressant att skräck har fått ett sådant uppsving och tagit ett steg in i de litterära salongerna. Jag blev otroligt smickrad när Dagens Nyheter jämförde min bok med Ajvide Lindqvists böcker och skrev att skräcken numera nästan är den moderna arbetarlitteraturen, säger hon.

I "Döden på en blek häst" får läsarna på nytt möta Maja Grå, en annan av huvudpersonerna i "Styggelsen". Maja har lämnat Sverige för att gå på konstskola i England, men anar inte vilka skrämmande upplevelser som väntar henne i internatsalarna i Oxford.